“En kvinna ska aldrig någonsin behöva plikta med sitt liv för sina drifters skull!” : En komparativ analys av gestaltningen av huvudpersonen Julie i August Strindbergs drama Fröken Julie (1888) och i Eva Ströms uppföljanderoman Rakkniven (2018)

Sammanfattning

Inledning Fröken Julie av August Strindberg skildrar den kvinnliga huvudpersonen Julies kamp mellan kön, klass och makt, där hennes normbrytande handlingar leder till hennes tragiska död. I Rakkniven återupplivar Eva Ström handlingen från dramats slut: Julie överlever självmordet och återtar sin röst, vilket omtolkar Strindbergs drama ur ett modernt, kritiskt feministiskt perspektiv. Syfte Syftet med studien är att genom en komparativ analys undersöka hur huvudpersonen Julie framställs i August Strindbergs drama Fröken Julie (1888) och i Eva Ströms roman Rakkniven (2018), med särskilt fokus på hur röst, kropp och begär konstrueras, samt hur dessa framställningar kan relateras till förändrade samhälleliga normer kring kön och kvinnlig sexualitet över tid. Metod Studien tillämpar en kritisk feministisk ansats som bygger på en kritisk granskning av hur språk, berättarperspektiv och narrativa strukturer formar och begränsar det kvinnliga subjektet. Den kritiska feministiska ansatsen tillämpas genom en komparativ analys av August Strindbergs Fröken Julie (1888) och Eva Ströms Rakkniven (2018), två verk från olika litterära och historiska kontexter. Jämförelsen fungerar som ett verktyg för att blottlägga förändringar och återkommande mönster i synen på kvinnans röst, kropp och begär. Resultat Resultatet visar att Julies röst, kropp och begär framställs på olika sätt i Fröken Julie och Rakkniven. I Strindbergs drama är Julies röst begränsad och saknar tillgång till ett inre perspektiv. Kroppen framställs genom andras blickar och värderingar, och begäret kopplas till skuld och undergång. I Rakkniven ges Julie däremot en inre röst; kroppen framträder som erfarenhetsbärande och livsbärande, och begäret förstås som naturligt och mänskligt. Resultatet visar dessutom att när det kvinnliga subjektet ges en egen röst förändras diskursen om kvinnan från att vara objekt för tolkning och kontroll till att framträda som ett handlande och reflekterande subjekt.