Flexibel videoendoskopisk och videofluoroskopisk undersökning av sväljfunktionen : En jämförande studie

Sammanfattning

Bakgrund Sväljsvårigheter (dysfagi) är ett vanligt förekommande tillstånd som kan leda till medicinskakomplikationer och försämrad livskvalitet. För att identifiera sväljningsavvikelser användsinstrumentella undersökningsmetoder, där flexibel videoendoskopisk undersökning avsväljning (FUS) och videofluoroskopisk undersökning av sväljfunktionen (VFS) är de mestetablerade. Metoderna visualiserar olika delar av sväljningsprocessen, vilket kan påverkabedömningen av sväljningssäkerhet och sväljningseffektivitet. Syfte Syftet med studien var att undersöka i vilken utsträckning FUS och VFS identifierar dysfagisamt att jämföra metodernas överensstämmelse i bedömningen av sväljningssäkerhet och sväljningseffektivitet. Metod Studien omfattade 89 deltagare med och utan misstänkt dysfagi. Samtliga deltagaregenomgick både FUS och VFS under samma dag. Sväljfunktionen bedömdes med DysphagiaOutcome and Severity Scale (DOSS) och Penetration Aspiration Scale (PAS). Sväljningseffektivitet bedömdes utifrån retention i svalget med en fyrgradig Likertskala. Statistiska analyser genomfördes med Cohen’s kappa, McNemar-test och Wilcoxon signed-rank test. Resultat Dysfagi identifierades hos 37,1 % av deltagarna vid VFS och 33,7 % vid FUS. Den totalaöverensstämmelsen mellan metoderna var 76,4 %, med måttlig överensstämmelse enligtCohen’s kappa (κ = 0,49). Hos de deltagare där klassificeringen av dysfagi respektive ingendysfagi inte överensstämde mellan FUS och VFS analyserades även aspiration enligt PAS samt retention i svalget. Endast två deltagare uppvisade skillnader mellan metodernaavseende aspiration enligt PAS. FUS identifierade retention hos fler deltagare än VFS, meningen statistiskt signifikant skillnad mellan metoderna påvisades. Slutsatser FUS och VFS uppvisade måttlig överensstämmelse vid identifiering av dysfagi och visadelikvärdiga bedömningar av sväljningssäkerhet och sväljningseffektivitet. Resultatet tyder på att metoderna kompletterar varandra snarare än är helt utbytbara vid bedömning av dysfagi.