Förekomst och klinisk relevans av subklinisk bakteriuri hos hund

Sammanfattning

Urinvägsinfektion är en vanlig orsak till veterinärbesök och antibiotikabehandling hos våra sällskapsdjur. Under de senaste åren har nya definitioner och behandlingsrekommendationer utformats gällande sjukdom i urinvägarna hos djur. Tidigare har förekomst av bakterier i urinen betraktats vara patognomont för urinvägsinfektion. Man har dock kunnat fastställa att bakterier i urinen hos hund och katt inte alltid ger upphov till ett inflammatoriskt svar och därmed inte heller sjukdomstecken. Detta tillstånd kallas inom veterinärmedicin subklinisk bakteriuri och nuvarande rekommendationer är att behandling i majoriteten av fall inte är nödvändig. Nuvarande förhåll-ningssätt kring subklinisk bakteriuri grundar sig till stor del på vetskapen kring ett motsvarande tillstånd hos människa, “asymtomatisk bakteriuri”. I dagsläget presenterar studier av subklinisk bakteriuri olika uppgifter om prevalens och riskfaktorer. Syftet med denna studie var att undersöka förekomsten av subklinisk bakteriuri bland till synes friska, privatägda hundar. Studien syftade också till att jämföra och bedöma om kön (tik/hanhund) har betydelse för risken att drabbas av tillståndet samt om koloniseringen av bakterier i urinblåsan kvarstod under längre tid hos dessa individer. Målet med studien var dessutom att undersöka huruvida andra kliniska parametrar påverkas av tillståndet och om någon negativ påverkan kunde ses hos dessa hundar under uppföljningsperioden på 3 respektive 6 månader. Information kring ålder, kastrationsstatus, kön, mediciner och tidigare historik av urinvägsinfek-tion samlades in genom en enkät som skickades ut till alla djurägare till hundarna som bidrog med spontankastade urinprover till projektet. Denna information samlades initialt inte in under pro-jektets första del, men på grund av en låg förekomst av urinodlingar med bakteriell växt ansågs en större kunskap kring studiepopulationen vara av stor vikt. Information erhölls från totalt 63 hundar (63 %) i studiepopulationen som bestod av 100 hundar. Av de 100 hundarna som deltog i projektet erhölls prover med bakteriell växt över bestämt rikt-värde i fyra fall. Två av dessa genomgick cystocentes medan de övriga två exkluderades från fortsatt provtagning då bakterierna förekom i blandflora samt att proverna erhölls från intakta hanhundar där risken för kontamination bedömdes vara hög. Hundarna som genomgick cysto-centes var båda intakta hanhundar och ingen växt av bakterier påvisades vid odling av sterilt erhållet urinprov. Förekomsten av subklinisk bakteriuri i denna studie var 0 %, vilket resulterade i att uppföljande kontroll av bakteriell förekomst i urinen samt kliniska parametrar i blodet inte kunde genomföras. Förekomsten i studien var lägre än förväntat, något som eventuellt skulle kunna förklaras av att studiepopulationen framförallt inkluderade unga hundar.