Rutiner och hinder kring förvärmning av hund inför anestesi i Sverige : en enkätstudie

Sammanfattning

Hypotermi är en av de vanligaste komplikationerna relaterade till anestesi hos hundar. Värmeregleringen hos hundar påverkas av faktorer som ålder, kroppsvikt, sjukdomstillstånd och de läkemedel som ges under premedicinering och induktion. Hypotermi kan leda till hypotension, hjärtarytmi, andningsdepression och förlängd återhämtningstid efter operation. Under anestesi kan värmeförlust hos hundar uppstå på grund av kall omgivning, kontakt med kalla ytor och operationstvätt. Med hjälp av förvärmning kan patienten upprätthålla normotermi under den perioperativa fasen och i sin tur undvika hypotermi. Det finns tre huvudtyper av förvärmningsmetoder; passiva, aktiva och metaboliska, där den aktiva metoden är mest effektiv. Passiva metoder, som filtar eller bubbelplast, hjälper till att minimera förlusten av patientens befintliga värme. Aktiva uppvärmningsmetoder innebär att värme tillförs direkt till patienten genom exempelvis elektriska värmefiltar/värmedynor, värmelampor, forcerad varmluft - Bair Hugger - och vätskevärmare för infusioner. Utöver detta kan kroppens metabolism stimuleras för att producera endogen värme vilket i sin tur bidrar till att upprätthålla temperaturen under anestesi. Syftet med enkäten var att samla in data om nuvarande rutiner, metoder som används för förvärmning samt kartlägga eventuella svårigheter och hinder som personalen kan stöta på, som tidsbrist, kunskapsluckor eller brist på resurser. För att uppnå detta mål genomfördes en omfattande enkätundersökning riktad till operationspersonal, vilket inkluderade veterinärer, djursjukskötare och djurvårdare. Enkäten som innehöll en introduktion och 13 frågor distribuerades till 175 djursjukhus och kliniker i Sverige via e-post och mottogs av 167 djursjukhus och kliniker. Utöver enkätundersökningen genomfördes en grundläggande litteratursökning för att samla in och analysera forskning och riktlinjer gällande förvärmning av hundar. Litteraturen på förvärmning av hundar var dock bristfällig och behövde utökas till katter, råttor och humanvården. De flesta respondenterna (n=61) förvärmer sina patienter ibland, dock fanns det skillnader i synen på om förvärmning är nödvändigt bland de olika yrkesgrupperna. De olika uppfattningarna berodde delvis på patientens kroppstemperatur och den typ av ingrepp som skulle genomföras. Detta arbete har i slutändan gett en tydligare inblick i hur rutinerna för förvärmning ser ut inom djursjukvård för hundar i Sverige samt med hjälp av litteratursökningen gett en grund för förvärmning på smådjur i sin helhet. Flera faktorer sågs som hinder men det vanligaste för implementering av förvärmning var tidsbrist. Arbetet har lett till värdefulla insikter om vikten av hur korrekt förvärmning kan förbättra hundens välmående och säkerhet perioperativt. Med den positiva responsen som mottogs av enkäten är förhoppningen att detta arbete fungerar som inspiration och pådrivande för vidare forskning och utveckling inom området.