Från fängelsepresumtion till villkorligt fängelse : Ett påföljdssystem i förändring?

Sammanfattning

Sedan 1989 års påföljdsreform har huvudregeln för påföljdsvalet varit placerad i 30 kap. 4 § BrB. I förevarande paragraf föreskrivs att rätten ska fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Härigenom stadgas den så kallade fängelsepresumtionen, som innebär att fängelse ska dömas ut först efter att rätten prövat om villkorlig dom eller skyddstillsyn utgör en tillräcklig påföljd. I bestämmelsens andra stycke ges en uttömmande uppräkning av de skäl som kan bryta fängelsepresumtionen: brottslighetens straffvärde, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet. I juli år 2023 tillsattes en utredning där en särskild utredare fick i uppdrag att se över straffskalorna och ge förslag till ett reformerat och mer rättvist påföljdssystem. Inom ramen för uppdraget skulle utredaren bland annat föreslå ändringar av påföljderna och reglerna om val av påföljd. Av regeringens direktiv framgår att principerna om proportionalitet, ekvivalens och humanitet fortsättningsvis bör upprätthållas inom påföljdssystemet, men att den senare på ett rimligare sätt ska vägas mot andra principer och intressen, såsom brottsoffers rätt till upprättelse och samhällets behov av skydd. Utredningen, som antog namnet Straffreformutredningen, lämnade över sitt betänkande till regeringen i juni 2025. Utredningen föreslår att fängelsepresumtionen ska avskaffas och ersättas med ett system med villkorligt fängelse. Som skäl för förslaget anger utredningen att en presumtion mot fängelse inte är förenlig med den pluralistiska syn på straff som förordas. Eftersom fängelsepresumtionen utgjort en central utgångspunkt för påföljdsbestämningen under flera decennier, skulle ett avskaffande innebära en av de mest betydande förändringarna för påföljdsvalet i modern tid. Det har därför ansetts angeläget att utreda hur ett avskaffande av fängelsepresumtionen skulle påverka påföljdsbestämningen i svensk rätt. Sammantaget ger utredningens resonemang intrycket av att förslaget om att avskaffa fängelsepresumtionen inte kommer medföra några större förändringar av hur påföljdssystemet är utformat idag. Trots en förändrad terminologi och struktur förefaller de praktiska konsekvenserna vara begränsade. Förslaget kan således beskrivas som ett befintligt system i nya kläder, där förändringarna huvudsakligen är symboliska. Det finns därför anledning att ifrågasätta om de omfattande förändringar som ett avskaffande av fängelsepresumtionen förutsätter, står i rimlig proportion till de effekter som kan förväntas uppnås. Att utredningen återkommande hänvisar till principerna om proportionalitet och ekvivalens går möjligen att uppfatta som ett sätt att legitimera omfattande förändringar och påvisa någon typ av handlingskraft. Detta blir särskilt problematiskt eftersom det saknas tillräckligt stöd för att ett avskaffande av fängelsepresumtionen faktiskt skulle leda till de effekter som utredningen anger. När förslaget inte verkar stärka proportionaliteten, förbättra brottsoffers rättsliga ställning eller bidra till ett mer effektivt samhällsskydd, framstår förslaget snarare som ett slag i luften än som en handlingskraftig åtgärd. Mot denna bakgrund framstår motiven bakom förslaget mer som retoriska verktyg än som grund för väl underbyggda förslag.