Från lyssnande till läsande : En kvalitativ studie för att undersöka hur lärare använder högläsning för att stödja läsinlärningen i de tidiga skolåren

Sammanfattning

Studiens syfte är att undersöka hur lärare i lågstadiet använder högläsning som en del av läsundervisningen samt vilka didaktiska val som görs i samband med högläsning i klassrummet. Studien undersöker även hur lärare uppfattar att högläsning påverkar lärande och språklig utveckling. Datainsamlingen genomfördes genom semistrukturerade intervjuer med sex lärare som undervisar i årskurs 1–2. Den insamlade empirin analyserades med hjälp av en tematisk analys, där återkommande teman identifierades i lärarnas beskrivningar av högläsning som undervisningspraktik. Studien utgår från ett sociokulturellt perspektiv på lärande med utgångspunkt i Lev Vygotskijs teorier. Analysen tar särskilt stöd i begreppen medierande redskap, scaffolding och den proximala utvecklingszonen för att belysa hur lärare organiserar och stöttar elevers lärande i högläsningsituationer. Resultatet visar att lärarna betraktar högläsning som en betydelsefull del av läsundervisningen i de yngre åldrarna. Interaktion i form av samtal, frågor och elevdelaktighet kring det lästa materialet framhålls som centrala delar i högläsningen. Lärarna beskriver även olika didaktiska överväganden, såsom val av litteratur, anpassning av material efter elevgrupp samt användning av visuella och språkliga stöd under läsningen. Vidare framkommer det att lärarna uppfattar att högläsning kan bidra till att utveckla elevers läsintresse, ordförråd och språkliga förståelse. Studiens slutsatser visar att högläsning kan fungera som ett viktigt pedagogiskt verktyg i den tidiga läsundervisningen. Samtidigt framkommer att högläsningens potential i hög grad påverkas av hur läraren organiserar undervisningen och i vilken utsträckning eleverna ges möjlighet till interaktion och stöttning i samband med högläsning.