Hantering av kaniner i det akuta skedet : en enkätstudie med fokus på stressreducering inom svensk djursjukvård

Sammanfattning

Kaninen är Sveriges tredje vanligaste sällskapsdjur, men ingår trots detta inte i det svenska veterinär- och djursjukskötarprogrammet i samma utsträckning som hund och katt. Kaniner är bytesdjur vilket gör dem lättstressade samt att de döljer tecken på sjukdom. Det finns forskning om hur stress kan reduceras för dem, men det saknas studier huruvida det implementeras i det kliniska arbetet på svenska djurklinikers akutmottagningar. Syftet med arbetet var därmed att undersöka vilka åtgärder personalen utför på akutmottagningar för att reducera stress, samt om det skiljer sig beroende på typ av klinik och erfarenhet. För att undersöka detta gjordes en enkätstudie vari klinikerna valdes ut genom ett stratifierat urval för att inkludera alla exotiska och kaninvänliga kliniker enligt kaninvälfärdsföreningen. Resterande kliniker identifierades med sökverktyget Google baserat på län för att få en geografisk spridning. Enkäten skickades ut till 21 kaninvänliga eller exotiska kliniker och 28 allmänna smådjurskliniker. Endast fullständiga svar inkluderades i studien. I resultatet inkluderades 75 svar. Det var en relativt jämn fördelning av yrkesroller där majoriteten arbetade på allmänna smådjurskliniker/djursjukhus, följt av kaninvänliga och exotiska. Vid frågan om hur säkra respondenterna kände sig vid hantering av kaniner akut svarade 56% att de var ganska säkra eller helt säkra, medan 19% var ganska osäkra eller inte alls säkra. En övervägande del av klinikerna (72%) hade inget väntrum anpassat för kaniner men försökte sätta in de på undersökningsrum direkt, dock var kaninvänliga och exotiska kliniker mer benägna att ha ett väntrum utan rovdjur (67%) jämfört med allmänna kliniker (6%). När det kom till stressreducerande åtgärder vid olika moment var de mest förekommande halkfritt underlag; förbereda allt innan; linda in i handduk; ha buren på golvet och täcka buren vid transport. Den vanligaste anledningen att inte stressreducera var att kaninen var så akut dålig att det inte fanns tid (N=46), följt av okunskap (N=25). Utifrån den här studien kan slutsatsen dras att flertalet stressreducerande åtgärder utförs på svenska djurklinikers akutmottagningar. Ingen tydlig skillnad i stressreducerande åtgärder kunde ses vid jämförelse på typ av klinik och erfarenhet. Frågan kan ställas i vilken utsträckning åtgärderna utförs i praktiken samt om de görs på grund av att respondenterna har kunskap om kaniner eller om de applicerar standardiserade metoder som används på andra djurslag. Metoderna har även bristande evidens vilket gör det svårt att avgöra huruvida de faktiskt minskar stress för kaniner. Det krävs därmed fler studier av högre kvalitet om kaninhantering och stressreducering för att kunna värdera åtgärdernas påverkan för kaninpatienter i det kliniska arbetet.