Optimering av kliniska metoder för utvärdering av muskelmassa hos hund

Sammanfattning

Övervikt hos hundar är ett vanligt problem som kan leda till negativa hälsoeffekter. Det har även setts samband mellan övervikt och minskad muskelmassa och det kan i sin tur ha en negativ påverkan på immunförsvar, sårläkning samt mortalitet. Det finns många hälsovinster med att få den överviktiga hunden att gå ner i vikt. Det finns dock studier som visar att överviktiga hundar som minskar i vikt även kan förlora muskelmassa. Viktminskning i kombination med träning kan däremot göra att muskelmassa bibehålls eller till och med ökar, men detta går inte att avgöra genom att enbart mäta kroppsvikt. Därför är det viktigt att kunna utvärdera hundars kroppssammansättning i viktminsknings- och träningssammanhang med enkla och tillförlitliga metoder. För hullbedömning av hund används ofta ”Body Condition Score” (BCS) som idag är väletablerad inom djursjukvård. Ett motsvarande system finns för bedömning av muskelmassa, ”Muscle Condition Score” (MCS), men skalan kan enbart bedöma om en hund har normal eller minskad muskelmassa. Därav finns ett behov av en muskelskala som innefattar även ökad muskelmassa. Morfometriska mått är ett annat sätt att bedöma muskelmassa och kan vara användbart för att följa muskelutveckling över tid. Syftet med detta kandidatarbete var att undersöka hur olika kvoter av omfångsmätning av extremiteter hos hundar med olika hull, överensstämmer med skattning av muskelmassa med MCS-skalor (den traditionella MCS-skalan samt en nyskapad MCS-skala som även innefattar ökad muskelmassa). Samt undersöka förhållandet mellan skattning av MCS och skattning av hullstatus med BCS, med det långsiktiga målet att optimera kliniska utvärderingsmetoder av muskelmassa hos hund. Studiepopulationen bestod av 20 avlivade hundar från vilka data samlades in inom två timmar efter avlivning. Data bestod av muskelbedömning med traditionell MCS-skala och nyskapad MCS-skala, hullbedömning med BCS, samt omkretsmått av överarm, underarm, lår och skank samt längdmått av överarmsben och lårben. Fyra olika morfometriska kvoter räknades ut för att korrigera för hundarnas olika storlekar. Statistisk analys med Spearman korrelation utfördes för att undersöka samband mellan kvoterna och de två muskelskalorna (traditionell och nyskapad MCS) samt mellan samtliga bedömningsskalor (traditionell MCS, nyskapad MCS och BCS). Resultatet visade att nyskapad MCS hade signifikant samband med tre av fyra morfometriska kvoter. Starkast samband med nyskapad MCS uppvisade kvoterna av omkrets överarm/längd överarmsben (r=0,57, p=0,009) och omkrets lår/längd lårben (r=0,56, p=0,009). Traditionell MCS hade enbart signifikant samband med kvoten omkrets lår/längd lårben (r=-0,48, p=0,042). Därtill sågs signifikanta samband mellan samtliga skalor (traditionell MCS, nyskapad MCS och BCS). Den kliniska användbarheten av de morfometriska kvoterna och den nyskapade MCS-skalan är inte klarlagd då validering mot en ”gold standard” fortfarande saknas. Det kan finnas potential för morfometriska mått av extremiteter samt den nyskapade MCS-skalan att, tillsammans med BCS och kroppsvikt, fungera som hjälpmedel vid utvärdering av muskelmassa hos hundar, men detta behöver bekräftas i framtida studier innan det går att avgöra. Det aktuella arbetet kan ses som ett första steg i att försöka optimera kliniska metoder för utvärdering av muskelmassa hos hund, men fortsatt forskning behövs för att fastställa validiteten av kvoterna och den nyskapade MCS-skalan genom att jämföra dessa mot en objektiv ”gold standard”.