I hederns namn : Kollektiv kontroll, mord och straffrättsligtansvar

Sammanfattning

Hedersrelaterat dödande kännetecknas av att gärningen syftar till att bevara eller återupprätta familjens eller släktens heder. Detta arbete analyserar mord med hedersrelaterat motiv och de straffrättsliga utmaningar som kan uppstå när ett kollektivt präglat normsystem möter det svenska straffrättssystemets krav på rättssäkerhet och individuellt ansvar. Brottet riktar sig inte endast mot brottsoffret som individ, utan även fungerar som en sanktion inom ett kollektiv. Denna kollektiva dimension aktualiserar sedermera särskilda utmaningar i förhållande till uppsåt, individuellt ansvar, straffvärdebedömning och rättssäkerhet. Arbetet tar sin utgångspunkt i gällande rätt efter införandet av hedersmotiv som särskild straffskärpningsgrund i 29 kap. 2 § 10 p. BrB. Analysen visar att hedersmotiv kan få ett straffvärdehöjande genomslag vid mord, särskilt vid gränsdragningen mellan tidsbestämt och livstids fängelse, men även vid bedömningen av straffets längd. Samtidigt framgår att brottet mord redan befinner sig på straffrättens högsta klandernivå. De mord som förekommer under hedersrelaterade sammanhang aktualiserar i hög grad planering och en närståenderelation, vilket är faktorer som enskilt, enligt skälen i 3 kap. 1 § BrB, motiverar ett högt fängelsestraff. Vidare behandlas frågan om hur hedersrelaterad kollektiv press, tystnadskultur och tredje parts uppmaningar förhåller sig till straffrättens krav på individuellt ansvar och uppsåt. Analysen till denna fråga visar att kollektiv påverkan inte ges någon självständig betydelse på ansvarsnivån, utan att straffrätten konsekvent upprätthåller kravet på individuellt ansvar och uppsåt. Hedersrelaterad påverkan kan därmed användas för att förklara gärningens bakgrund, men tillåts inte att reducera skuldgraden. I stället aktualiseras frågor kring medverkansläran, där uppsåtskravet kan innebära särskilda bevissvårigheter i det kollektiva sammanhanget. Avslutningsvis diskuteras även hedersmotivets särskilda straffrättsliga reglering i relation till kraven på likabehandling och rättssäkerhet. Arbetet visar att regleringen fyller en väldigt viktig normmarkerande funktion genom att tydligt ta avstånd från kollektivt sanktionerat våld, samtidigt som den ger upphov till gränsdragningsproblem, särskilt i förhållande till annat allvarligt våld i nära relationer. Sammantaget visar arbetet att den svenska straffrättens hantering av hedersrelaterat dödande präglas av både styrkor och kvarstående utmaningar.