Kunskapsnivå om diabetes hos sjuksköterskor i kommunal vård : En kvantitativ enkätstudie i Linköpings kommun

Sammanfattning

Bakgrund: Diabetes mellitus är vanligt förekommande inom särskilt boende och ställer höga krav på sjuksköterskors kliniska kompetens. Tidigare forskning visar att kunskapsluckor inom diabetesvård förekommer bland sjuksköterskor i kommunal vård, men forskning om kunskapsnivån hos sjuksköterskor i svensk kontext är begränsad. Syfte: Att kartlägga kunskapsnivån om diabetes hos sjuksköterskor inom särskilt boende i Linköpings kommun samt undersöka eventuella skillnader i kunskapsnivå utifrån bakgrundsfaktorer. Metod: En kvantitativ, deskriptiv tvärsnittsstudie genomfördes. Data samlades in via en modifierad enkät baserad på DKT2 och DMKAT bland samtliga legitimerade sjuksköterskor inom särskilt boende i Linköpings kommun (n = 34, svarsfrekvens 85 %). Deskriptiv statistik samt icke-parametriska test (Mann-Whitney U-test och Kruskal-Wallis test) användes för dataanalys. Resultat: Den genomsnittliga totalpoängen uppgick till 10,7 av 14 möjliga poäng (SD = 1,36). Lägst andel korrekta svar identifierades för frågor om basalinsulinandel vid 4-dosbehandling (35,3 %), egenkontroll av blodglukos (47,1 %) och tecken på ketoacidos (50,0 %). Inga statistiskt signifikanta skillnader påvisades mellan grupper, men effektstorlekar antydde ett möjligt samband mellan kontaktfrekvens med patienter med diabetes och kunskapsnivå. Slutsats: Sjuksköterskor inom särskilt boende visade en relativt god övergripande kunskapsnivå, men specifika kunskapsluckor identifierades inom kliniskt betydelsefulla områden. Några statistiskt signifikanta skillnader utifrån bakgrundsfaktorer kunde inte påvisas, även om vissa deskriptiva mönster antydde möjliga samband mellan kontaktfrekvens och kunskapsnivå. Resultaten understryker behovet av riktade utbildningsinsatser och kontinuerlig kompetensutveckling inom diabetesvård i kommunal äldreomsorg.