Logopeders användning av ospecificerade diagnoser vid utvecklingsrelaterad språkstörning (DLD) hos barn i förskoleåldern

Sammanfattning

Hur logopeder i Sverige fattar diagnosbeslut vid utvecklingsrelaterad språkstörning (DLD) är till stor del outforskat. Studien undersöker i vilka situationer logopeder i Sverige använder ospecificerade diagnoser vid misstänkt eller konstaterad DLD hos barn upp till sex år, samt vilka faktorer som påverkar beslutet. 114 logopeder besvarade en webbenkät i två delar: tre fallvinjetter med diagnosval och motivering av valet samt frågor om självskattad diagnostisk praxis. Svaren analyserades med deskriptiv statistik och riktad kvalitativ innehållsanalys. I enkätens självskattningsdel uppgav majoriteten att de regelbundet använder ospecificerade diagnoser och att de har en åldersgräns för specificerad diagnos, vanligen fyra år. Vanliga skäl till ospecificerad diagnos var otillräckligt bedömningsunderlag, låg ålder, flerspråkighet, misstänkt samförekomst med andra utvecklingsrelaterade tillstånd och lokala rutiner. I fallvinjetterna ledde samma information till olika diagnosval. Logopedernas skattade säkerhet skilde sig inte mellan ospecificerade och specificerade diagnosval. Analysen av resonemangen i fallvinjetterna synliggjorde grundläggande skiljelinjer: hur standardiserade testresultat värderades i förhållande till annan information, synen på diagnosen som en ögonblicksbild eller ett varaktigt tillstånd, hur hemspråket värderades vid flerspråkighet och frågan om huruvida misstänkt samförekomst utesluter en specificerad DLD-diagnos. Valet av ospecificerad diagnos speglade inte alltid osäkerhet om barnets förmågor, utan kunde spegla att klassifikationssystemet inte erbjöd ett alternativ som motsvarade logopedens bedömning. Diagnoskoden, diagnostexten och vad logopeden kommunicerade till familjen kunde förmedla tre olika ställningstaganden om samma barn. Variationen i diagnosval bör inte förstås som ett kunskapsproblem hos enskilda logopeder, utan som en konsekvens av att gemensamma ramar saknas. Resultaten pekar på behovet av nationell vägledning för diagnosbeslut vid DLD.