Mellan ämneskunskap och specialpedagogik- svensklärares erfarenheter : En intervjustudie om språkliga svårigheter i årskurs 7–9

Sammanfattning

Syftet med denna studie är att undersöka svensklärares erfarenheter i relation till elevers språkliga svårigheter i årskurs 7–9. Semistrukturerade intervjuer med 12 svensklärare genomfördes. Studien använder en induktiv, interpretativ och fenomenologiskt inspirerad ansats. Dilemmaperspektivet används för att förstå komplexiteten svensklärare upplever avseende stödarbete, samarbete samt utbildnings- och fortbildningserfarenheter. Studiens resultat visar att svensklärare känner sig otillräckliga i förhållande till elevers språkliga svårigheter då varken deras tid, resurser eller kunskaper räcker till. Svensklärarna anser att varken lärarutbildning eller fortbildning har gett dem tillräckliga kunskaper om språkstörning, till skillnad från dyslexi där kunskaperna anses vara tillräckliga. Svensklärarna ställs inför många dilemman, exempelvis avseende hur och var stöd till elever med språkliga svårigheter ska ges. Vidare anser svensklärarna att det är brist på speciallärare på skolorna och att förutsättningarna för tvärprofessionellt samarbete varierar, men ofta är bristande. Baserat på svensklärarnas erfarenheter drar författarna slutsatsen att det finns ett behov av att utveckla svensklärarutbildningen och stärka fortbildningsinsatser kring språkstörning. Dessutom behöver organisatoriska förutsättningar skapas som främjar tvärprofessionellt samarbete mellan svensklärare och specialpedagogisk personal. Avslutningsvis problematiserar studien huruvida helklassanpassningar, såsom högläsning för alla, begränsar elevers möjligheter att utvecklas utifrån sin potential, samt om den begränsade egenläsningen är en orsak till den låga toleransnivån för läsning som svensklärarna upplever hos eleverna.