Mellangrödor : riskerar dessa att uppträda som ogräs?

Sammanfattning

Odlingen av mellangrödor ökar i Sverige. Då de ännu inte är ett vanligt inslag i svenska växtföljder dyker regelbundet nya frågor upp och kunskapsluckor identifieras. Mellangrödor omfattar i det här arbetet samtliga grödor som odlas för odlingssystemets skull snarare än dess skörd, och därför inte räknas som huvudgrödor. De odlas bland annat för deras: (i) förmåga att ta upp näring för att minska näringsläckage, (ii) effektiva kolinlagring och (iii) konkurrenskraft mot ogräs som annars kan få fäste vid avsaknad av gröda på fältet. Ökad användning av mellangrödor ger inte bara kortsiktiga effekter utan kan även påverka odlingssystemet på lång sikt. En fråga som ofta ställs om mellangrödor är om det finns risk för att de uppträder som ogräs kommande säsong och i efterföljande gröda. Egenskaper som gör arterna lämpade som mellangrödor kan även innebära att de i vissa situationer kan tänkas bli konkurrenskraftiga ogräs i stället. Termen ogräs innebär arter som växer på en oönskad plats, vilket gör att samtliga arter kan uppträda som ogräs. I växtodlingssystemet kan ogräsens konkurrens om resurser orsaka minskad skörd och försämrad skördekvalitet, vilket gör ogräs till en av de stora utmaningarna inom växtodling. I denna litteraturstudie sammanställdes information om egenskaper hos (i) arter som vanligen förekommer som åkerogräs samt (ii) vanliga mellangrödor i Sverige. Informationen om mellangrödor användes sedan till en klassificering i fyra grupper som baserades på om grödorna var kvävefixerande eller ej, samt om de var ett- eller två- respektive fleråriga. Under arbetets gång identifierades 31 arter som i olika utsträckning förekommer som mellangrödor i Sverige, varav sju bedöms ha en hög potential att uppträda som ogräs i senare grödor. Dessa är: doftklöver, fodervicker, luddvicker, italienskt rajgräs, vitsenap, westerwoldiskt rajgräs och engelskt rajgräs. Alla arterna har hög konkurrensförmåga och flera av dem kan återväxa efter avslagning. Dessutom har fodervicker, italienskt och engelskt rajgräs uppvisat herbicidresistens, vilket kan göra dem svårbekämpade i efterföljande grödor. Arternas frömognad, utvecklingshastighet och vinterhärdighet är andra egenskaper som vägts in i bedömningen av deras förmåga att föröka sig i kommande huvudgröda och då bli ett kvarstående ogräsinslag på åkern. En generell metod för att hindra spridning av ogräs är att se till att odlingssystemet och miljön missgynnar dem. Trots att ogräs vanligen är väl anpassade till den störda miljö som odlingssystemet innebär så finns det möjlighet att störa miljön på vissa sätt eller under vissa tidsperioder som missgynnar det aktuella ogräset. Det kan till exempel vara att jordbearbeta under det utvecklingsstadiet då ogräs är som känsligast för mekaniska störningar. Det blir svårare att arbeta så kring mellangrödor då de, under sin etablering och tillväxt, ska ges bästa möjliga förutsättningar för att få god tillväxt. Detta kan å andra sidan underlätta vid förebyggande åtgärder då ogräs sällan får optimala förutsättningar vid groning och etablering, då odlingsinsatserna anpassas efter huvudgrödans behov. Genom att förstå hur olika arter förhåller sig till växtplatsens förutsättningar och till andra växter går det att jobba förebyggande, så att mellangrödorna fortsatt fyller sin funktion utan att ha negativ verkan på växtodlingen.