Motorik som mål eller medel? : Fysioterapeuters uppfattningar av motorikens betydelse i det kliniska resonemanget i tidig strokerehabilitering.

Sammanfattning

Bakgrund: Den kliniska approachen för neurologisk rehabilitering har utvecklats i interaktion med vetenskapliga teorier för motorik. Det kliniska resonemanget sker medvetet och omedvetet när fysioterapeuten väger risker och fördelar, tar patientens preferenser i beaktande och beslutar om en arbetsdiagnos och hanteringsplan. Forskning som beskriver hur motoriken omfattas i det kliniska resonemanget har efterfrågats. Syfte: Att undersöka och beskriva fysioterapeuters uppfattningar av motorikens betydelse i det kliniska resonemanget i tidig strokerehabilitering. Metod: Induktiv kvalitativ intervjustudie med fenomenografisk ansats. Sex intervjuer genomfördes över Zoom, transkriberades och analyserades. Resultat: Ett övergripande tema för sex beskrivningskategorier visade på aspekter som påverkar hur fysioterapeuten resonerar kliniskt kring motorik. 5.1 Motorik som fysioterapeutens unika kompetens; 5.2 Anpassning till den unika patienten; 5.3 Samspelet mellan människor; 5.4 Vikten av en ständigt pågående resonemangsprocess; 5.5 Användning av teorier om motorik i praktiken; 5.6 Etiska ställningstaganden. Konklusion: Uppfattningar visar att det kliniska resonemanget gällande motorik är unikt för fysioterapeuten och ett viktigt bidrag i rehabiliteringen. Resonemanget beskrivs omsätta teorier om motorik i praktiken i en ständigt pågående process där etiska aspekter ger arbetet en tydlig tyngd. Uppfattningar skiljer sig dock åt gällande strategi för motorisk rehabilitering, då skapandet av förutsättningar för motorik förhålls mot automatisering av rörelser genom aktivitet.