”När jag är urless på en bok, det är då barnen börjar tycka att den är bra” : En kvalitativ studie om förskollärares didaktiska strategier i högläsningen

Sammanfattning

Denna kvalitativa studie genomfördes i syfte att öka kunskapen om förskollärares didaktiska strategier i högläsningen. Högläsningen är en central del i undervisningen för att främja barns språkutveckling. För att undersöka hur förskollärare använder didaktiska strategier i högläsningen har en kvalitativ forskningsmetod använts med hjälp av semistrukturerade intervjuer med åtta förskollärare. Studien har analyserat hur förskollärare arbetar med högläsning och didaktiska strategier för att främja små barns språkutveckling med utgångspunkt i två frågeställningar: hur förskollärarna går till väga i högläsningen samt deras resonemang kring hur högläsningen kan påverka små barns språkutveckling. Relevanta begrepp utifrån det sociokulturella perspektivet har använts för att analysera förskollärarnas didaktiska strategier samt deras resonemang kring högläsningen. Resultatet som framkommer i studien visar hur förskollärarna ser sig själv som aktiva medlare, vilket innebär att förskollärarna medvetet använder mer språkliga och materiella redskap för att vägleda barnen i deras lärprocesser. De centrala didaktiska strategierna är boksamtal och multimodala strategier. Dessa didaktiska strategier används medvetet för att fånga barnens intresse. Det motverkar att barnen endast blir passiva lyssnare. Även en kollektiv reflektion i arbetslaget framkommer som en del för att bibehålla en hög didaktisk kompetens. Studien belyser dock en tydlig konflikt mellan förskollärarnas didaktiska ambitioner och de strukturella förutsättningar som finns i verksamheten. Tidsbristen för planeringen av inläsningen av den litteratur som förskollärarna vill använda i högläsningen utgör risker för att undervisningens kvalitet sänks, då resultatet visar att planeringen av litteraturen är betydande för hur förskollärarna använder multimodala strategier. Vidare utgör även stora barngrupper ett påtagligt hinder för att kunna dela in barnen i mindre grupper. Det begränsar möjligheten för att ge barnen den individuella stöttningen som krävs för att främja barns språkutveckling i dess fulla potential.