Redo för traumalarm? : Nyexaminerade röntgensjuksköterskors handlingsberedskap inför omhändertagande av traumapatienter

Sammanfattning

Bakgrund: Omhändertagande av traumapatienter är en vanligt förekommande situation för en röntgensjuksköterska. Flera studier har visat att vidareutbildning och återkommande traumaövningar bidrar till säkrare vård och färre dödsfall. Det är därför viktigt att ha handlingsberedskap och förmåga att genomföra undersökningar av svårt skadade patienter. Syfte: Syftet med studien var att kartlägga röntgensjuksköterskors, med maximalt två år i yrket, utbildningsgrad inom traumavård, samt deras upplevda känsla av handlingsberedskap inför omhändertagandet av traumapatienter. Metod: Denna studie genomfördes som en tvärsnittsstudie i form av en kvantitativ enkätundersökning, där enkäten utformades efter examensarbetets syfte och besvarades av deltagarna som en webbenkät. Inklusionskriterierna var legitimerade röntgensjuksköterskor med maximalt två år i yrket och som tog emot eller förväntades ta emot traumapatienter. Resultat: Totalt deltog 39 röntgensjuksköterskor som gått sin grundutbildning i Sverige. Majoriteten av de som deltagit vid traumalarm hade ingen specialinriktad vidareutbildning inom traumaomhändertagande. Även om deltagarnas känsla av trygghet i sin yrkesroll skattades hög vid mottagandet av traumapatienter gav mer vidareutbildning ytterligare ökad självsäkerhet. För bästa effekt av simuleringsövningar och teoretisk undervisning var det betydelsefullt med upprepade traumaövningar. Tydliga rutiner från arbetsgivaren ökade beredskapen hos röntgensjuksköterskan. Handledning av erfarna kollegor ansågs av deltagarna som en viktig del i kompetensutvecklingen. För att ytterligare öka tryggheten ansågs vidareutbildning inom omhändertagande ha stor betydelse. Variation i de utbildningar deltagarna erbjudits önskades, samt att delta vid traumaövningar tillsammans med andra professioner som medverkar i traumakedjan. Slutsats: En kartläggning av nyexaminerade röntgensjuksköterskors utbildning inom traumaomhändertagande kan ge en indikation på deras nuvarande utbildningsgrad och deras känsla av handlingsberedskap vid mötet med en traumapatient. Genom att sammanställa deltagarnas önskemål av kursinnehåll kan framtida utbildningar och övningar utvecklas för att skapa en förhöjd handlingsberedskap vid mötet med traumapatienter. Önskvärt hade varit mer forskning om hur röntgensjuksköterskans roll i traumateamet kan utvecklas genom vidareutbildningar i traumaomhändertagande.