Skolkuratorer om anmälningsskyldighet & förtroende

Sammanfattning

Syftet med denna uppsats är att utforska yrkesverksammas inställning till den potentiella motsättning som kan finnas mellan det förtroende som är en förutsättning för yrkesverksamma och anmälningsskyldigheten i socialtjänstlagen (2001:453), (SoL). Det framgår av 14 kap. 1 § SoL ”Anmälan om och avhjälpande av missförhållanden m.m.”, vilket ansvar yrkesverksamma har att anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får misstanke om att ett barn far illa. Forskningsfrågorna i arbetet fokuserar i allmänhet på kuratorers inställning till anmälningsskyldigheten, och i synnerhet på deras inställning till den potentiella motsättning som kan finnas mellan förtroende, som jag tänker är en förutsättning för det skolsociala arbetet, och anmälningsskyldighet. Genom ett målinriktat urval genomförs kvalitativa semistrukturerade intervjuer med tre kuratorer från grundskolan i södra Sverige. Samtliga intervjuer spelas in och transkriberas i sin helhet för att sedan analyseras. Resultatet visar på hur de förvisso håller med om att anmälningsskyldigheten kan påverka förtroendet negativt, men att de samtidigt unisont anser att misstanke är ett bra tillägg i anmälningsskyldigheten samt att de inte ser något annat bättre alternativ till den nuvarande formuleringen. Kuratorerna uttrycker dock oro för hur handlingsförlamad socialtjänsten är i och med att i stort sett hela socialtjänstlagen är frivillig. Det framgår av mitt empiriska material att många anmälningar inte slutar i någon insats eller att insatsen inte ger effekt. Ett fokus på föräldraperspektiv framför barnperspektiv pekas ut som ett stort problem. De slutsatser som jag drar av min undersökning är att kuratorer i överlag är nöjda med anmälningsskyldigheten som den ser ut idag, men att socialtjänstlagen behöver kompletteras med till exempel mellantvång för att insatser från socialtjänsten ska ge effekt.