Vilka egenskaper hos klarälvslaxen (Salmo salar) påverkar dess motivation att fortsätta lekvandra uppströms efter manuell hantering?

Sammanfattning

I Vänern finns två populationer av Atlantlaxen (Salmo salar), klarälvslax och gullspångslax. Dessa laxar lever hela sina liv i sötvatten; Vänern är deras ”hav” och Klarälven respektive Gullspångsälven är deras vandringsvägar upp till dess lekplatser. Idag hindras klarälvslaxens lekvandring av åtta vattenkraftverk, vilket lett till införandet av ett så kallat trap and transport-system. Systemet går i korta drag ut på att laxen fångas in vid det nedersta kraftverket i Forshaga, sedan registreras de och transporteras drygt 80 km förbi kraftverken och sedan släpps ut uppströms Edsforsens kraftverk för att sedan fortsätta lekvandringen uppströms på egen hand. Den manuella hanteringen av laxen kan innebära en viss stress för dem, något som kan mätas genom nivåer av plasmakortisol hos individen. Syftet med denna studie var att undersöka om biologiska egenskaper såsom kön, storlek och nivå av plasmakortisol påverkar klarälvslaxens motivation att fortsätta lekvandra uppströms efter hantering vid Forshaga kraftverk. Studien undersökte även sambandet mellan hanteringstid och stressnivå. Totalt inkluderades elva vilda klarälvslaxar, varav fem honor och sex hanar. Från dessa individer insamlades information om längd, vikt, plasmakortisolnivå och hanteringstid innan de märktes med akustiska telemetrisändare och sedan sattes ut nedströms Forshaga kraftverk. Resultaten visade att honor hade högre nivåer av plasmakortisol än hanar och det fanns en tendens att hanar hade högre motivation att lekvandra efter hantering än honor. Det går inte att utesluta att stress kopplad till hantering kan påverka lekvandrande klarälvslaxars beteende och potentiellt bidra till selektion för mer stresståliga individer. Resultaten belyser vikten av att utveckla mer inkluderande och stressfria lösningar för klarälvslaxens passage förbi vattenkraftverken i Klarälven.