Agens genom narrativa skildringar? : En undersökning av agens genom svenska läroböcker i historieämnet från 1942-2022, i skildringen av agens och avsaknad agens kopplat till europeiskavärldsresor under 1400–1600-tal

Sammanfattning

Syfte: Det övergripande syftet med uppsatsen är en vidareutveckling av agensbegreppet. I uppsatsen undersöks skildringar av aktörer och strukturer med hjälp av agensbegreppet. Agens används för att möta skildringar som uttrycks i svenska historieläroböcker mellan åren 1942–2022, i förhållande till det historiska sammanhanget som jag beskriver som europeiska geografiska världsresor, mellan åren 1400–1600. För att undersöka beskrivningar av agens och avsaknad agens operationaliseras agensbegreppet, vilket dessutom undersöks vidare som historiedidaktiskt perspektiv samt verktyg. Teori: Den teoretiska utgångspunkten i uppsatsen bygger i huvudsak på Roberto Ungersförståelse av agensbegreppet, vilket grundas i synen på relationen mellan aktör och struktur samt förståelsen av agens som avgörande för att förstå samverkan mellan samhälle och aktörer. I uppsatsens utvecklas Ungers teori och förenas med historiedidaktiska perspektiv för att kontextualisera relationen mellan aktör och struktur samt för att nyansera skildringar av agens. Detta leder fram till uppsatsens två modeller, varav den ena formulerar den teoretiska utgångspunkten och den andra föreslår en nyansering av agens och avsaknad agens enligt fyra kategoriseringar: acceptans, tolerans, aktion och motstånd. Metod: För att undersöka skildringar av agens och avsaknad agens används uppsatsens fyra kategoriseringar: acceptans, tolerans, aktion samt motstånd. Begreppen används i förhållande till det empiriska underlaget för att uppfatta skildringar av agens och avsaknad agens genom att koda ett avgränsat historiskt område kopplat till europeiska geografiska världsresor mellan åren 1400–1600. Resultat: Resultaten visar att med stöd i uppsatsens fyra agensbegrepp, kan skildringar i det empiriska underlaget, analyseras och nyanseras genom att peka på ett huvudsakligt narrativ. Det huvudsakliga narrativet pekar på en marginell skillnad i framställningen av europeiska aktörer och utomeuropeiska aktörer. Europeiska aktörer tolkas i skildringarna med betydligt större agens än de utomeuropeiska aktörerna. Samtidigt belyser resultatet att operationalisering av agens enligt fler distinktioner, kan ge betydande nyansering i vilken sorts agens och avsaknad agens som kan utläsas. Sistnämnt går det att understryka att vidare utveckling av agensbegreppet torde ge elever och lärare, bättre perspektiv och verktyg för att stärka elevers historiska orientering. Slutsats: I slutsatsen betonas vikten av att fortsätta utmana och nyansera skildringar i historiska narrativ. Agens och avsaknad agens går att använda för att uppmärksamma historiska narrativ. Agensbegreppet, med acceptans, tolerans, aktion och motstånd ärett sätt för att möta historiska beskrivningar, men det behövs fler perspektiv om vi ska möta framtida dikotomier, som troligen lär växa fram över tid.