Bedömning av smärta hos hund baserat på två beteendebaserade smärtskattningsformulär

Sammanfattning

Smärtbedömning hos djur är svårt eftersom smärta är en subjektiv upplevelse. Då smärta förändrar djurets beteende används ofta beteendeobservationer för att bedöma smärta hos djur. För denna bedömning hos hund finns bland annat Numeric Rating Scale (NRS) och Colorado State University Canine Acute Pain Scale (CSU-CAP). I tidigare studier har det dock setts att olika bedömare kan komma fram till olika resultat när skalorna används på samma djur vid samma tillfälle. Det har även setts att bedömarens erfarenhet kan påverka användningen av smärtskalor. Problemet är att det inte finns någon ”gold standard” att jämföra skalorna mot, vilket gör det svårt att verifiera givna smärtpoäng. Bedömning av smärta försvåras även av att exempelvis allmän ohälsa eller stress kan resultera i liknande beteendeförändringar och fysiologiska förändringar som smärta. Syftet med denna studie var att undersöka de två beteendebaserade smärtskattningsformulären NRS och CSU-CAP. Detta gjordes genom att smärta skattades hos hundar av två observatörer vid tre olika moment som förväntades generera olika grad av smärta: blodtrycksmätning, placering av perifer venkateter samt ett smärttest där hunden fick gå med en uppumpad kuff runt frambenet (tourniquet-test). Observatörernas skattningar jämfördes sedan med varandra, samt med hundarnas hjärtfrekvens som också samlades in. Även hundägarna skattade smärtan hos hunden vid de olika momenten, vilket jämfördes med observatörernas skattningar. Studien genomfördes på Universitetsdjursjukhuset (UDS) vid Sveriges lantbruksuniversitet och var en del av ett pågående doktorandprojekt. I doktorandprojektet ingick raserna labrador, collie och perro de agua español. Resultatet från studien visade att det moment som förväntades orsaka mest smärta (tourniquet-testet) oftast även skattades högst på smärtskalorna. Bland momenten som förväntades vara smärtfria (blodtrycksmätning och placering av perifer venkateter) skattades oftast smärtan lågt, men i vissa fall kunde det ses att hunden skattats som smärtpåverkad på CSU-CAP men smärtfri på NRS vid samma moment. Överensstämmelsen mellan observatörerna var bäst vid de icke-smärtsamma momenten, då smärtan oftast skattades lågt, medan överensstämmelsen blev sämre vid tourniquettestet. Korrelationen mellan observatörernas och djurägarnas skattningar på NRS var obetydlig och icke-signifikant. Överensstämmelsen mellan observatörerna och djurägarna var dock dålig. Korrelationen mellan smärtpoäng och hjärtfrekvens var måttlig för båda skalorna, men något starkare vid användning av NRS jämfört med CSU-CAP. Att det moment som förväntades orsaka mest smärta även skattades som mest smärtsamt i de flesta fallen tyder på att båda skalorna har förmåga att fånga upp beteenden kopplade till smärta. Att vissa hundar skattades som smärtpåverkade med CSU-CAP men smärtfria med NRS vid samma moment kan bero på stress, då flera beteenden som tas upp i CSU-CAP även kan kopplas till stress. Den höga överensstämmelsen mellan observatörernas skattningar av de förväntade icke-smärtsamma momenten beror förmodligen på att observatörerna varit av uppfattningen att dessa moment ej skulle generera smärta i kombination med få uppvisade smärtrelaterade beteenden hos hundarna. Överensstämmelsen blev sämre vid tourniquet-testet, vilket visar på smärtskattnings subjektivitet, och orsaken bakom den sämre överensstämmelsen kan bero på flertalet faktorer. Den dåliga överensstämmelsen mellan observatörerna och djurägarnas smärtskattningar skulle kunna härledas till skillnader i erfarenhet inom smärtbedömning och veterinärmedicin, samt till att djurägarna upplevde liknande moment som hundarna under försöksdagarna. Orsaken till att ingen genomgående stark korrelation mellan smärtskattningarna och hjärtfrekvensen kunde ses beror högst troligt på att hjärtfrekvensen påverkas av flera faktorer utöver smärta. Smärtbedömning är svårt och mer forskning hade krävts för att undersöka hur mer utbildning inom smärtbedömning kan komma att påverka överensstämmelsen mellan olika observatörer. Även fortsatta studier kring stressens inverkan på smärtuttryck och smärtbedömning hade behövts. Det hade även varit fördelaktigt att kunna koppla någon objektiv fysiologisk parameter till smärta, för att minska subjektiviteten i bedömningen.