Det handlar om livet : En kvalitativ studie om professionellas syn på ansvar, samverkan och tidiga insatser för målgruppen unga med självskadebeteende

Sammanfattning

Unga som skadar sig själva beskrivs ofta som en enhetlig grupp, men verkligheten är betydligt mer komplex. Självskadebeteende är ett mångfacetterat fenomen som kan förstås som ett symtom, en konsekvens, en copingstrategi eller i vissa fall som en självständig diagnos (Zetterqvist, 2015, s. 11–12). Forskning visar att ungdomar som skadar sig själva ofta har en komplex psykosocial situation och en högre förekomst av annan psykisk ohälsa. Trots att problemet har uppmärksammats allt mer riskerar dessa unga att falla mellan stolarna i välfärdssystemet. Detta hänger delvis samman med otydlig ansvarsfördelning och bristande samverkan mellan skola, socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Syftet med denna studie var att undersöka hur yrkesverksamma inom elevhälsan, socialtjänsten och BUP uppfattar och hanterar sitt eget och varandras ansvar i arbetet med unga som skadar sig själva. Ett ytterligare syfte var att belysa hur dessa aktörer upplever samverkan över organisationsgränser samt vilka förutsättningar som främjar eller försvårar ett effektivt stöd till gruppen. Studien bygger på sju kvalitativa semistrukturerade intervjuer med yrkesverksamma från de tre sektorerna. Det empiriska materialet analyserades tematiskt. Analysen resulterade i fyra övergripande teman: ansvar, samverkan, kunskap och resurser. Inom temat ansvar framkom att ansvaret ofta ”förskjuts” mellan organisationerna, där skola, socialtjänst och BUP stundtals förväntar sig att den andre aktören ska ta ledningen. De intervjuade beskrev en verklighet där formella mandat, upplevda roller och strukturella begränsningar inte alltid sammanfaller, vilket skapar osäkerhet och riskerar att ingen aktör fullt ut tar ansvar. Detta blev särskilt tydligt när ungdomar inte bedömdes uppfylla kriterierna för specialistpsykiatrisk vård, vilket lämnade de andra aktörerna i en svår situation. Samverkan framträdde som både avgörande och skör. Även om det fanns en samsyn kring att unga med självskadebeteende behöver samordnade insatser, hindrades detta ofta av organisatoriska kulturskillnader, separata IT-system, sekretessbestämmelser och hög arbetsbelastning. De yrkesverksamma betonade också kunskapens betydelse, inte bara kunskap om självskadebeteende i sig, utan även om varandras roller och lagstiftning. Brist på sådan kunskap kunde leda till missförstånd och fördröjt stöd. Slutligen framkom att resursbrist på alla nivåer, tid, personal och tillgång till adekvata insatser, var ett genomgående problem som påverkade möjligheten att ge tidiga och anpassade insatser. Resultaten analyserades med stöd i Bronfenbrenners ekologiska systemteori, rollteori, kritisk teori och ett intersektionellt perspektiv. Analysen visar att komplexiteten i problemet inte kan förstås eller hanteras inom ett enskilt system eller yrkesområde. Unga med självskadebeteende påverkas av samspelet mellan mikro-, meso- och makrosystem, där politiska ambitioner på samhällsnivå inte alltid får genomslag i den praktiska vardagen. Professionella roller och mandat, som formas av både formella strukturer och informella förväntningar, spelar en central roll i hur ansvar tas eller skjuts vidare. Ur ett kritiskt och intersektionellt perspektiv synliggörs också hur resursfördelning och underliggande sociala ojämlikheter påverkar vilka barn som upptäcks och får hjälp. Studien drar slutsatsen att stöd till unga som skadar sig själva kräver mer än förbättrade rutiner eller enskilda aktörers engagemang. Det behövs strukturella förändringar som överbryggar organisatoriska gränser och säkerställer att ansvar inte förskjuts på bekostnad av barnets bästa. Integrerade vårdmodeller, där skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård arbetar i gemensamma team, är ett alternativ som bör undersökas vidare ur ett barn- och ungdomsperspektiv. Detta skulle kunna minska fragmenteringen och möjliggöra tidiga och flexibla insatser. Framtida forskning bör särskilt studera hur sådana integrerade arbetssätt kan utvecklas och implementeras på ett sätt som säkerställer kontinuitet och delaktighet för de unga.