Det här kan jag inte visa mormor : Elevröster om reglering av motiv i bildundervisningen

Sammanfattning

Denna studie undersöker hur gymnasieelever upplever reglering av motiv inom bildundervisningen och vilka gränsdragningar som upplevs närvarande i deras bildskapande. Studien tar sin utgångspunkt i spänningsfältet mellan elevers möjlighet till personligt uttryck, skolans värdegrundsuppdrag och de normer som omger visuella uttryck i en skolkontext. Empirin genererades genom fokusgruppsamtal med 14 gymnasieelever från tre olika skolor. Materialet analyserades genom tematisk analys och tolkades därefter med stöd i diskursteori, med särskilt fokus på begreppen makt, normalisering, självreglering, panoptisk princip och flytande signifikant. Resultatet visar att reglering av motiv sällan upplevs som ett möte med uttalade förbud. I stället framträder regleringen som ett komplext samspel mellan normer, värderingar, föreställda betraktare och osäkerhet kring hur motiv kan komma att tolkas. Eleverna beskriver både explicita och implicita gränsdragningar, där vaga kommentarer, förväntade reaktioner och hänsyn till andra människor påverkar deras handlingsutrymme. Samtidigt framträder en återkommande önskan om att bildundervisningen ska erbjuda utrymme för personligt uttryck, utforskande och diskussion kring motiv vars tolkning inte är självklar. Som en del av examensarbetet genomfördes även en gestaltning som ställdes ut under Konstfacks vårutställning 2026. Gestaltningen tog formen av en interaktiv installation inspireradav en piñata, där besökare bjöds in att reflektera kring gränser, reglering och självuttryck. Verket presenterades i tre faser och omformulerades genom ett performance där det förstördes inför publik. Gestaltningen fungerade som ett sätt att synliggöra och vidare utforska de teman somframträdde i studiens empiriska material. Studien pekar på att osäkerheten kring motivval inte främst tycks uppstå ur förekomsten av gränser, utan ur svårigheten att förstå hur dessa gränser formas, kommuniceras och tolkas. Resultatet belyser därmed vikten av att skapa utrymme för samtal om motivens betydelse, snarare än att enbart fokusera på vilka motiv som anses tillåtna eller inte.