Elevers behov av stöd på rasten : Hur lärare organiserar en meningsfull rastverksamhet för alla elever i skolan

Sammanfattning

För många barn är rasten det bästa med skolan. För andra barn är rasten det värsta. Rasten är en miljö som är präglad av en stark kultur av elevernas egen frihet och begränsad vuxennärvaro. En risk med att vuxna antar passiva roller på rasten är att negativa sociala mönster tillåts breda ut sig på rasten i form av kränkningar och exkludering av enskilda elever. Ett sätt att aktivt arbeta med att skapa förutsättningar för elever att få stöd i den sociala samvaron på rasten är genom att rastverksamheten planeras och genomförs av lärare på skolan (rastlärare). Studien syftar till att undersöka vilka behov av stöd som uppfattas under rasttid, hur dessa identifieras och vilka insatser som utförs. För att undersöka detta har kvalitativa, semistrukturerade, intervjuer genomförts med nio lärare som har planerad rastverksamhet som en del av sitt läraruppdrag. I intervjuerna framkommer det att rastlärarna arbetar för att aktiviteter som erbjuds ska upplevas bekanta och lätta att begripa för att fler ska våga delta. Rastlärarna arbetar med att locka och bjuda in elever på grupp- och individnivå och de arbetar aktivt med att bygga relationer och förtroende för att så många som möjligt ska få en chans att hitta meningsfulla aktiviteter och sammanhang under rasten. Rastlärarna upplever att de har ett stort ansvar för att rasten ska gynna eleverna och att de får lite stöd från andra professioner på skolorna. Rastlärarnas kompetens och elevkännedom tas sällan till vara av elevhälsoteamet och trygghetsteamet, samtidigt som rastlärarna inte får den kollegiala stöttningen ute på rasten som de skulle behöva av övriga närvarande vuxna, vilket får som konsekvens att organisatoriska insatser som hade kunnat främja elevhälsa inte genomförs.