Kvalitet på uppvakning vid användning av α2-adrenoceptoragonister efter generell anestesi hos häst : en retrospektiv journalstudie från två svenska hästsjukhus

Sammanfattning

Uppvakning efter generell anestesi är ett riskfyllt moment som står för en tredjedel av den anestesirelaterade mortaliteten hos hästar. Användandet av α2-adrenoceptoragonister är en hjälpande faktor för att få uppvakningen lugnare och mindre riskfylld. Det är också en konkret möjlighet för anestesören att påverka utloppet av uppvakningen. Xylazin och romifidin är vanligt förekommande α2-adrenoceptoragonister som administreras till hästar i samband med uppvakningen. Det saknas i dagsläget information angående vilken av dessa som genererar bäst kvalitet på uppvakningen, eller om det finns andra läkemedel som ger bättre resultat. Många tidigare studier inom ämnet är gjorda utomlands och därav saknas kunskap om ämnet i förhållande till förutsättningarna på svenska hästsjukhus. Syftet med studien var därför att ta reda på vilka sederande läkemedel som används i samband med uppvakningen på två hästsjukhus i Sverige samt om någon av dessa läkemedel genererar bättre kvalitet på uppvakningen. Totalt samlades journaler för 646 hästar in från två hästsjukhus i Sverige under åren 2023 och 2024. Informationen som granskades från journalerna var vilka läkemedel som administrerats i samband med uppvakningen, uppvaksgradering, ålder och vikt på hästarna, längden på anestesin och längden på uppvakningen samt vilket ingrepp som utförts. Inklusionskriterierna var en ålder mellan 1 till 15 år och en vikt mellan 350 kg och 650 kg. Resultatet visade att administrering av xylazin i samband med uppvakningen var vanligast på de undersökta hästsjukhusen. Den grupp som var minst till antalet var de hästar som endast administrerats romifidin i samband med uppvakningen. Gruppen som administrerades romifidin och xylazin i kombination erhöll högst uppvaksgradering. För de hästar som administrerades romifidin i samband med uppvakningen fanns en korrelation vad gäller dos av sedering och kvaliteten på uppvakningen där en högre dos romifidin genererade en högre uppvaksgradering enligt Young och Taylors uppvaksgraderingsskala. Konklusionen för den här studien är att mer forskning behövs för att ta reda på vilken sedering som genererar bäst kvalitet på uppvakningen. Fortsättningsvis kom studien fram till att en mer samstämmig metod för att bedöma kvaliteten på uppvakningen hos hästar som genomgått generell anestesi kan vara bra att undersöka i framtida forskning.