Kväveeffekt i spannmål och andra grödor av mobil gröngödsling : hur växtrester kan användas som kvävegödsel

Sammanfattning

Mobil gröngödsling (MGG) är en metod för att bättre utnyttja det organiskt bundna kvävet i växtrester som lämnas kvar i fält vid exempelvis gröngödslingsvallar, fröodling eller användning av mellangrödor. Vid MGG förflyttas växtresterna, som vanligen lämnas i fält, till andra fält för att dels användas som kvävegödsel, men även för att öka kvävefixeringen i den befintliga grödan som annars kan hämmas när kväve mineraliseras. Syftet med denna rapport är att samla information om mobil gröngödsel i Sverige och internationellt för att veta vilka grödor som lämpar sig att använda, vilken skördeeffekt och kväveeffektivitet som mobil gröngödsel kan åstadkomma samt hur nederbörd och temperatur påverkar mineraliseringen av gröngödsel. Två försök i spannmål har genomförts i Sverige vilka utvärderades och jämfördes med studier om mobil gröngödsel i andra länder, i spannmål men även andra grödor. Resultatet visade att olika gröngödselmaterial hade olika skördeeffekt, där blandvall i flera försök orsakade en nettoimmobilisering medan rena baljväxtvallar orsakade en nettomineralisering, där vitklöver vid jämförelse hade högst skördeeffekt per kg N. Skördeeffekten per kg N visade sig även generellt vara något högre i vårsådda grödor jämfört med höstsådda. Då temperatur och nederbörd jämförts mellan försöksplatser och år så kan en högre nederbörd ha lett till en ökad kvävemineralisering, men ingen entydig slutsats har kunnat dras från befintliga data. Slutsatserna blev att MGG kan vara ett bra alternativ till annan gödsling samt att det är ett bra sätt att utnyttja växtnäring som annars kan gå förlorad. Vid rätt nederbörds och temperaturförhållanden samt spridning vid rätt tidpunkt kan det ge en hög kväveeffekt i spannmål, men även andra grödor. Dock är valet av MGG mycket viktigt då höga C:N-kvoter kan orsaka nettoimmobilisering.