Mellan mall och människa – Balansgång i öppenvården för barn, unga och familjer : Paradoxen mellan standardisering och flexibilitet i socialtjänstens professionella praktik

Sammanfattning

Syftet med denna studie är att förstå hur medarbetare inom socialtjänstens familjebehandling hanterar balansen mellan följsamhet till standardiserade arbetssätt och individuell anpassning, samt hur de förstår begreppet kvalitet i relation till sitt behandlingsarbete. Studien bygger på kvalitativa intervjuer med behandlare och analyseras med hjälp av paradoxteori och tidigare forskning om professionellt omdöme och evidensbaserad praktik. Resultaten visar att standardisering ses som en viktig grund för rättssäkerhet, struktur och samordning, men att det i praktiken ofta krävs justeringar för att möta familjers skiftande behov. Behandlarna beskriver en strävan efter att vara metodtrogna samtidigt som de anpassar upplägg, språk och tempo i syfte att skapa mening och engagemang hos klienterna. Anpassning sker både medvetet och intuitivt, och upplevs som en del av det professionella omdömet. Kvalitet beskrivs som en sammansatt process som omfattar både metodföljsamhet, klientens upplevelse, och förändringar i familjens situation. För att kunna upprätthålla kvalitet betonas vikten av reflektion, erfarenhetsutbyte och organisatoriska strukturer som stödjer lärande. Studien visar att det inte är valet mellan standardisering och anpassning som avgör kvaliteten, utan förmågan att balansera dessa i ett stödjande sammanhang.