Parkernas roll i boendesegregation : En fallstudie om hur parker används inom fysisk planering och vilken betydelse de kan ha i relation till boendesegregation.

Sammanfattning

Boendesegregation har under de senaste årtiondena blivit en allt mer central fråga inom fysisk planering, där socioekonomiska skillnader mellan bostadsområden kopplas till ojämlika livsvillkor, begränsad tillgång till resurser och social exkludering. Samtidigt har grön struktur och parker fått en tydligare roll i planeringen av hållbara och jämlika städer, eftersom de förväntas bidra till hälsa, rekreation, trygghet, klimatanpassning och sociala möten. Parker framställs därmed inte enbart som gröna ytor, utan som offentliga rum med sociala och miljömässiga funktioner. Mot denna bakgrund har denna studie undersökt hur parker används som planeringsstrategi inom fysisk planering, och vilka effekter detta kan ha i relation till boendesegregation. Genom en fallstudie av Svarte Mosse i Biskopsgården visar studien att Göteborgs Stad uttrycker en stark tilltro till parkutveckling som ett verktyg för att stärka ett socioekonomiskt utsatt område. Utvecklingen av Svarte Mosse kopplas till mål om ökad tillgänglighet, trygghet, attraktivitet, folkhälsa och social sammanhållning, samtidigt som parken beskrivs som en viktig lokal resurs för de boende. Studien visar även att planeringen präglas av antagandet att förbättrade offentliga miljöer kan påverka sociala relationer och mildra vissa negativa effekter av segregation. Samtidigt framkommer att parkutveckling inte automatiskt leder till ökad jämlikhet. Om gröna satsningar gör ett område mer attraktivt kan de också bidra till stigande bostadspriser, förändrad befolkningssammansättning och grön gentrifiering. Studien visar därför att parker kan fungera som en viktig del av ett miljörättvist planeringsarbete, men endast om de planeras utifrån lokala behov, invånarnas erfarenheter och platsens befintliga värden. Parker kan således bidra till att förbättra vardagsmiljöer och skapa mer jämlika förutsättningar i staden, men de kan inte ensamma lösa boendesegregationens strukturella orsaker.