Transspråkande som ideal och praktik

Sammanfattning

Transspråkande har i forskning och styrdokument lyfts fram som ett inkluderande arbetssätt med potential att stödja flerspråkiga elevers språk- och kunskapsutveckling. Samtidigt visar tidigare forskning att dess pedagogiska funktion är beroende av hur det organiseras i undervisningen. Syftet med uppsatsen är att bidra till den didaktiska utvecklingen genom att nyansera förståelsen för begreppet transspråkande. Studien undersöker hur lärare förstår, beskriver och eventuellt omsätter transspråkande som didaktisk praktik samt vilka villkor som avgör när det kan fungera som stöd för lärande. Studien avgränsas till svenskämnet i årskurs 4-6. Studien har en kvalitativ ansats och bygger på semistrukturerade intervjuer med åtta verksamma lärare. Analysen har genomförts abduktivt i växelspel mellan empiri och teori, med stöd i begreppen akademiskt språk (CALP), interdependenshypotesen, isbergsmodellen, språkideologi, metapragmatisk ideologi samt transspråkande som pedagogisk hållning. Resultatet visar att transspråkande främst framträder som en situerad och kompensatorisk praktik för att skapa förståelse och möjliggöra deltagande. Samtidigt framträder en spänning mellan transspråkande som ideologiskt ideal och dess praktiska genomförande, där svenska positioneras som det språk genom vilket kunskap uttrycks och bedöms. Studien synliggör att transspråkandets funktion är beroende av elevers tillgång till akademiskt språk, undervisningens språknormer samt organisatoriska villkor. Studien bidrar med en praktiknära och kritiskt nyanserad förståelse av transspråkande som en villkorad didaktisk praktik snarare än ett generellt inkluderande arbetssätt.