Barns känsla för naturen : en undersökande studie i hur vi som landskapsarkitekter kan förstärka barns kontakt till naturen

Sammanfattning

Denna uppsats syftar till att synliggöra vikten av en kontakt till naturen. Forskning visar att barns känsla för naturen är förändrad idag och i den här uppsatsen ska det undersökas hur vi som landskapsarkitekter kan bidra till en förändring i problematiken. På grund av att allt fler människor och barn växer upp i ett urbaniserat samhälle, förloras kontakten till naturen. Teorier som extinction of experience, environmental generational amnesia och shifting baseline syndrome lyfts fram. Uppsatsen visar att det är viktigt med en relation till naturen, eftersom sambandet mellan en känsla för naturen och en vilja att arbeta för klimatet är starkt. I samband med klimatförändringar är det därför av vikt att ha en känsla för naturen, för att därmed vilja skydda den. Ytterligare visar forskning att människans vuxna relation till naturen är påverkad av hur barndomens kontakt till naturen varit, därmed är det av vikt att fokusera på barns kontakt till naturen. Till följd av detta bör vi skapa möjligheter för barn att knyta an till naturen i det urbaniserade samhället, där är landskapsarkitektens roll viktig. Uppsatsen baseras på en forskningsöversikt över varför barns känsla för naturen är förändrad idag, samt hur barn skapar kontakt till naturen. Genom ett frågeformulär har fyra kommuner besvarat hur de inkluderar barn i planering och plantering idag. För att ta fram arbetsmetoder för landskapsarkitekten har tidigare studier studerats, samt en fallstudie av Hyllievångsparken gjorts. Resultatet framhäver vikten av ett direkt och aktivt bemötande till naturen för att skapa kontakt. Att aktivt integrera barn i planteringstillfällen kan vara ett första steg för att skapa en känsla och förståelse för naturen.