"Oj, jag måste fixa maten!" : En kvalitativ studie om gränsdragning mellan arbetsliv och privatliv vid distansarbete

Sammanfattning

Pandemin Covid-19 har förändrat arbetslivet eftersom distansarbete som arbetssätt har utvecklats i rekordfart, vilket har medfört både positiva och negativa erfarenheter för bådeföretag och dess anställda. Forskning under pandemin Covid-19 har bland annat synliggjort attbalans mellan arbetsliv och privatliv vid distansarbete varit en svår gränsdragning. Syftet med denna studie var att undersöka en utvald organisation inom den offentliga sektorn i Norrbotten, för att få en djupare förståelse för dess medarbetares upplevelser avseende gränsdragningmellan arbetsliv och privatliv vid distansarbete. Följande frågeställningar har legat till grund för att uppfylla syftet: Hur upplever medarbetarna balansen mellan arbetsliv och privatliv vid distansarbete? Tenderar medarbetarna att arbeta mer eller mindre vid distansarbete än om arbetet utförs på primärarbetsplatsen? Hur ser normer och kulturer ut kring gränsdragning inom organisationen? Hur påverkar det individens gränsdragning? En kvalitativ forskningsansats har använts och genom elva semistrukturerade intervjuer med informanter från samma organisation har det empiriska materialet samlats in. Materialet har sedan analyserats med hjälp av begrepp som förklarar hur informanterna förhållit sig till gränsdragning mellan arbetsliv och privatliv vid distansarbete. Resultatet visade att majoriteten av informanterna i studien hade en positiv grundinställning till distansarbetet. Det förekom varierade upplevelser kring huruvida balansen uppfattades som antingen positiv eller negativ. Majoriteten ansåg att balansen mellan arbetsliv och privatliv var bättre vid distansarbete än när arbetet utfördes på arbetsplatsen på grund av flexibiliteten. Alla kunde dock uppleva positiva aspekter av distansarbetet. Det förekom tendenser till ett gränslöst arbete i form av att informanterna överskred både de tidsmässiga och rumsliga organisatoriska gränserna, men trots detta verkade informanterna inte anse att arbetet tog för stor del av tiden som ska fördelas mellan arbetsliv och privatliv. Slutligen kunde det inte konstateras att varken normer eller en arbetsplatskultur där informanterna uppmanades att tänja på sina gränser och ständigt finnas tillgängliga för andra existerade inom denna organisation. Informanternav erkade huvudsakligen nöjda med detta och de allra flesta hade fungerande gränsstrategier.