Talängslan : en litteraturanalys av hur talängslan behandlas i läromedelsserien Svenska Impulser, med fokus på högstadiet och gymnasiet

Sammanfattning

Bakgrund Muntlig kommunikation är en central del av svenskundervisningen, men många elever upplever oro eller rädsla inför muntliga framträdanden. Talängslan är särskilt vanligt förekommande under högstadie- och gymnasieåren och kan få negativa konsekvenser på elevers prestation, närvaro och därmed även betyg. Samtidigt spelar läromedel en viktig roll i undervisningens utformning, speciellt efter att Riksdagen under 2023 införde ett statsbidrag med syfte att stärka tillgången till fysiska läroböcker. Det blir därför intressant att undersöka i vilken utsträckning talängslan faktiskt behandlas i läromedel för de årskurser som den brukar vara som mest framträdande, alltså under högstadiet och gymnasiet. Syfte Syftet är att undersöka hur muntlig framställning och talängslan presenteras i en läromedelsserie i svenska för högstadiet respektive gymnasiet. Metod Studien genomförs som en kvalitativ litteraturanalys med funktionell textanalys enligt Hellspong (2001) som metodologisk utgångspunkt. Analysen baseras på sex tryckta läromedel ur serien Svenska Impulser. Tre av läromedlen är utformade för högstadiet, och de resterande tre för gymnasiet. Analysen fokuserar på hur muntliga moment beskrivs språkligt, vilket stöd som erbjuds samt hur oro och nervositet synliggörs eller osynliggörs i läromedlen. Utöver denna analys, så analyseras även läromedlen ur ett sociokulturellt perspektiv. Resultat Resultatet visar att talängslan i de analyserade svenska läromedlen för högstadiet respektive gymnasiet i stor utsträckning behandlas indirekt. Begreppet talängslan förekommer aldrig explicit, och elevers oro inför muntliga moment synliggörs men oftast bara i följd av kortfattade råd om hur denna kan hanteras i stunden. Läromedlen framställer därmed nervositet eller oro som naturligt och övergående i muntliga sammanhang, snarare än som ett faktiskt hinder för elevers deltagande och lärande.Dessutom visar resultatet att läromedlen främst fokuserar på praktiska aspekter av muntlig framställning. Eleverna erbjuds omfattande stöd inför och under muntliga presentationer i form av talmanus, stödord, checklistor och instruktioner, i syfte att underlätta både planeringen och själva genomförandet för eleverna. Däremot erbjuds utrymme för reflektion och bearbetning av elevers upplevelser av oro i begränsad utsträckning. Detta innebär att elevers emotionella erfarenheter av muntliga moment knappt adresseras i läromedlen. Resultatet visar även en tydlig progression mellan högstadiets och gymnasiets läromedel. I böckerna för högstadiet förekommer fler elevnära formuleringar som erkänner att muntliga moment i grupp kan upplevas som obehagliga, medan böckerna för gymnasiet i högre grad lägger vikt på självständighet och prestation. Ju högre kraven på eleverna blir, desto mer minskar det explicita stödet för att hantera talängslan, vilket innebär att elever i gymnasieskolan förväntas hantera muntliga utmaningar utan något större stöd. Sammantaget visar resultatet att läromedlen prioriterar utvecklingen av muntlig färdighet genom konkreta stöd och strukturer, medan talängslan som fenomen och pedagogisk utmaning i stor utsträckning osynliggörs.