Selektiv mutism : Logopeders arbete med de tysta barnen

Sammanfattning

Selektiv mutism (SM) är ett tillstånd där barn inte talar i vissa sociala situationer trots bevarad talförmåga i andra sammanhang. SM är klassificerat som ett ångestsyndrom i DSM-V och i ICD-11. Logopeder kan ha en roll i utredning och behandling av barn med SM, men nationella kliniska riktlinjer för logopediskt arbete med denna patientgrupp saknas i Sverige. Syftet medden föreliggande studien var att undersöka hur logopeder i Sverige arbetar med barn med SM. Mer specifikt adresserade frågeställningarna logopeders erfarenheter av hinder och möjligheter och deras syn på behovet av kliniska riktlinjer för arbetet med denna patientgrupp. En kvalitativ design användes och materialet samlades in genom individuella semistrukturerade intervjuer med 14 legitimerade logopeder med erfarenhet från arbete medbarn med SM. Intervjuerna transkriberades ortografiskt och analyserades med reflexiv tematisk analys enligt Braun och Clarke (2022). Analysen resulterade i fem teman: (1) professionell identitet och kompetensutveckling, (2) bedömning och diagnostik, (3) behandlingsmetoder, (4) teamarbete och samverkan samt (5) strukturella förutsättningar och behov av riktlinjer. Resultaten visade att SM ges begränsat utrymme i logopedprogrammens grundutbildning, vilket innebär att logopeder i hög grad bygger sin kompetens genom klinisk erfarenhet och egna initiativ. Bedömnings- och diagnosförfaranden varierade påtagligt mellan regioner, liksom val av behandlingsmetoder, med sliding in och shaping som de mest konsekvent använda metoderna. Samverkan med psykologer, pedagoger och föräldrar upplevdes som värdefull men var ofta informell eller saknades helt. Deltagarna uttryckte ett behov av nationella kliniska riktlinjer som adresserar utredningens innehåll, rekommenderade behandlingsmetoder, ansvarsfördelning mellan professioner samt hantering av komorbiditet. Sammantaget visar studien att logopeder i Sverige ofta tar ansvar för en komplex patientgrupp under förhållanden präglade av strukturell ojämlikhet och avsaknad av nationellarekommendationer. Nationella kliniska riktlinjer och formaliserade tvärprofessionella team skulle kunna underlätta logopeders arbete och leda till att barnen får mer likvärdig och evidensbaserad vård.