Skavet som bär kunskap : Om alienation, autenticitet och kontakt i bibliotekens praktik

Sammanfattning

I denna vetenskapliga essä undersöker jag vad som händer med människans möjlighet att stå i kontakt med sig själv när krav på professionalitet, kontroll och begriplighet börjar forma relationen till den egna erfarenheten. Med utgångspunkt i konkreta erfarenheter från bibliotekssektorn, men också från andra situationer där känslan av kontroll och orientering börjar försvagas, närmar jag mig det skav som uppstår när människan inte längre helt kan upprätthålla bilden av sig själv som sammanhållen och kapabel. Med stöd i teorier från bland andra Rahel Jaeggi, Simone de Beauvoir, Eugen Fink och Arlie Russell Hochschild undersöker essän hur alienation, emotionellt arbete och självreglering tar form i professionella praktiker präglade av krav på mätbarhet och konsensus. Det som successivt träder fram är hur idén om professionalitet alltmer riskerar att kretsa kring prestation och förmågan att framstå som begriplig och samlad, även när kontakten med den egna erfarenheten gradvis går förlorad. Genom att läsa dessa erfarenheter hermeneutiskt, med inspiration från Hans-Georg Gadamer, och förstå essän som metod i linje med Theodor W. Adorno och Lotte Alsterdal, närmar jag mig skavet som en hermeneutisk öppning snarare än ett problem att lösa. Samtidigt förstås skavet inte som något i sig frigörande, utan som något som både kan öppna och stänga relationen till mig själv, andra och världen. Essän rör sig därmed mot en förståelse av praktisk kunskap där omdöme och kontakt inte handlar om kontroll eller säkerhet, utan om förmågan att stanna kvar i det som ännu inte helt låter sig förstås.